Information om minoritetsspråk

Historisk hemortsrätt

Den 20 maj 2009 beslutade en enhällig riksdag om en ny politik för nationella minoriteter. En politik som ger de nationella minoriteterna nya verktyg för att behålla och återta sina språk. Viktigt är också att synligöra Sveriges nationella minoriteter och få en ökad förståelse i samhället för deras särskilda behov och rättigheter. ?

Det som är utmärkande för Sveriges nationella minoriteter, samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar, är att de har funnits lika länge i Sverige än vi haft en statsbildning som vi kallar Sverige. De fanns här långt innan dagens Sverige tog form efter 1809. De fanns här redan i det Sverige som formades efter Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523.

Långt innan Gustav Vasa, ja redan när Magnus Eriksson införde den svenska landslagen i början av 1300-talet fanns både samer och finsktalande i det som idag är Sverige.
Samerna historia som urbefolkning sträcker sig ännu längre bakåt i tiden.
De historiska nationella minoriteter har därmed minst samma historiska hemortsrätt till Sverige som majoritetsbefolkningen. Sverige har med andra ord alltid varit flerkulturellt.

Nyamko Sabuni, Integrations- och jämställdhetsminister, som har gått i spetsen för reformarbetet.
- Nationsbyggandet efter traumat 1809 gick ut på att hitta den svenska själen. Då fanns inte längre plats för dem som alltid funnits där samtidigt som svenskarna. Där samiska och finska sedan urminnes tider varit naturliga språk, inte bara i hem och socken utan också i skola och kyrka, tvingade man igenom svenskan som nationens enhetsspråk. Med det inleddes ett sekels successiva tillbakadragande av våra minoritetsspråk.

Enligt Nyamko Sabuni är det massiva osynliggörandet av de nationella minoriteterna orsaken till att det i dag är så svårt för många svenskar och institutioner i Sverige att förstå att Sverige är ett land där majoritetsbefolkningen alltid levt sida vid sida med minoriteter.
- Det är antagligen också därför som det dröjde innan Sverige under 90-talet tog till sig de ansträngningar som gjordes inom ramen för Europarådet, ansträngningar för att efter 1900-talets skrämmande europeiska historia skapa ett regelverk till skydd för nationella minoriteter, säger Nyamko Sabuni.

När riksdagen fattade sitt beslut i december 1999 uttalades det mycket tydligt att det var ett första steg i utvecklingen av en svensk minoritetspolitik. Beslutet togs i bred partipolitisk enighet i riksdagen. Enigheten var så stor att många utanför riksdagen aldrig riktigt hann uppfatta eller förstå vad som hade skett, än mindre innebörden av detta historiska beslut.

Minoritetspolitiken syftar till att stödja och skydda våra historiska minoriteters rätt att bevara sitt språk och sin kultur, om man så vill rätten att få vara olika.
- Med de två Europarådskonventionerna har vi nu i Sverige en folkrättslig skyldighet att både centralt och lokalt värna och stödja minoriteterna, deras språk och kultur, säger Nyamko Sabuni.

Europarådet har ett regelverk för hur man följer upp dess medlemsstaters genomförande av åtagandena i olika konventioner. Sverige har redan granskats i ett par omgångar vad gäller hur vi tillämpar minoritetspolitiken. De brister som kommit fram vid den granskningen har nu resulterat i en ny lagstiftning och utökade ekonomiska resurser.

Nyamko Sabuni instämmer i att Sverige inte nått upp till de krav som ställs i konventionerna.
-Trots att vi nu har haft en nationell minoritetspolitik i snart tio år tvingas vi konstatera att förverkligandet av åtaganden fastställda i konventionerna gått alldeles för långsamt. I vissa delar har det stått helt stilla. Det är något som har återkommit i Europarådets granskning av Sverige. Det är också något som företrädarna för de nationella minoriteterna har påtalat för oss. Också riksdagens konstitutionsutskott redovisade i sitt betänkande strax före valet 2006.

 

2009-12-28 Sametinget/Riksdagen